Vet att jag skitit totalt i bloggen, orkar inte bry mig i det.. Ska dock försöka, än en gång.. Om jag har orken och så..  Nu behöver jag dock vara lite ärlig och skriva av mig, för filmen väckte allt för många tankar.. 

 

Vet inte sist jag skrev, men jag har flyttat, till Sävast i Boden, har världens bästa sambo och så min fyrfotade älskling. Min älskade Kiira (Kirko som hon ofta kallas). Utan dem skulle jag inte orka, de finns där, alltid. När man är glad, arg, ledsen och bara vill lägga sig ner och skita i precis allt. Mina två, mina två fina älsklingar. Jag älskar dem mer än vad någon förstår, mer än vad dem förstår och mer än vad jag kan förklara till någon. Mina ljus i mörkret. 

 

Såg precis på The fault in our stars och började tänka.. Vad skulle jag göra om någon av dem försvann.. Den första tanken var att jag skulle ge upp, jag skulle fullständigt skita i allt och bara ligga.. Men sen kom jag på, att om någon av dem försvinner.. Så är den andra kvar, försvinner husse för Kiira kommer hon behöva matte för hon har ingen annan. Och försvinner Kiira kommer han behöva mig, även om han egentligen inte vill erkänna det själv, så behöver man alltid stöd om någon försvinner. Så jag kan inte ge upp, för båda behöver mig. Jag vill gärna se det som att ingen av dem klarar sig utan mig, Kiira behöver mig när Husse inte är hemma, det vet jag och jag vill gärna tro att han behöver mig även om Kiira är hemma. Han behöver inte säga något, för jag vet redan om att han behöver mig. Inte för att dagen ska fungera eller för att han ska överleva, utan för att alla behöver känna sig älskade, även om han är bättre på den biten än vad jag är. Jag trodde aldrig att någon skulle älska mig så mycket som han gör. Även när jag är arg, skriker och gnäller på honom så älskar han mig lika mycket, om inte mer. Han är min pelare, mitt allt, han och Kiira är två av de bästa som hänt mig. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad att jag har honom och Kiira som älskar mig. Jag har även underbara vänner och en familj som jag aldrig skulle vela byta ut. 

 

Jag tycker alla förtjänar någon som honom. Han är inte perfekt, men för mig är han det. Och han är min. Ska jag vara ärlig tycker jag ibland att han förtjänar bättre när jag är arg och skriker på honom. Men det är mig han älskar, ingen annan, jag är himla lycklig över min pojke.. Och det hoppas jag att han vet. 

 

Men jag kan inte glömma den viftande svansen, de lyckliga lätena och skallen Kiira ger ifrån sig när man kommer in i vardagsrummet efter jobbet. Hur hon kurar ihop sig mellan knäna då man sätter sig på golvet och sedan hoppar upp och ger mig en riktigt blöt puss. En av de bästa känslorna som finns. Min fina vovve, jag är så glad att vi valde dig! Trots att du har dina knäppa stunder, är du älskade, av oss båda!